Djokovics exempellösa tårar.

Har du någonsin sett Novak Djokovic gråta? Kanske, men det minnet är förmodligen svårt att komma ihåg. Men den 4 augusti 2024 kommer att bli en dag att minnas Djokovic tårar. Omedelbart efter det avgörande tiebreaket i andra set av den olympiska singelfinalen i herrarna 2024 tappade Djokovic sitt racket, firade, skakade hand med Carlos Alcaraz innan han släppte lös exempellösa känslor. Djokovic knäböjde med huvudet vilande på armarna och brast i gråt. Närbilder visade 37-åringen darra okontrollerat. Han tittade upp mot himlen, gjorde korstecknet och kollapsade sedan igen. Tillbaka i sin stol fortsatte den 24-faldige Grand Slam-mästaren att gråta, oförmögen att sluta. När han tog emot en serbisk flagga från en bollflicka fortsatte Djokovic att gråta och fira. Tennislegenden sprang till läktarna och bröt återigen ihop känslomässigt med sin tränarstab och familj. Det är ingen överdrift att säga att fansen under hela sin karriär aldrig har sett Nole gråta så länge och med sådana känslor. Och om de kunde, skulle de vilja att det skulle vara för evigt. För det var värt att vänta. Värt allt Djokovic har gått igenom. I finalen däremot deltog Djokovic i sina femte olympiska spel, medan Alcaraz gjorde sitt första. Det betyder inte att den spanske spelaren inte förtjänade guldmedaljen, men det hade varit otroligt grymt mot Djokovics karriär om han inte hade vunnit.

Djokovic grät okontrollerat, överväldigad av känslor han aldrig upplevt förut. Foto: Tennis

Sexton år att ändra färgen på en medalj. Tidsmässigt är det en riktigt lång tid. Och när det gäller evenemang är längden ännu mer skrämmande. Till skillnad från Grand Slam-turneringarna, som hålls årligen och erbjuder möjligheter för Djokovic att vinna, äger OS bara rum vart fjärde år. När Djokovic först tävlade i OS i Peking 2008 och vann en bronsmedalj vid 21 års ålder – samma ålder som Alcaraz är nu – trodde de flesta att en guldmedalj snart skulle komma hans väg. Tillsammans med en rad prestationer på ATP-touren skulle Djokovics plats i legendernas pantheon ytterligare belysas. Men sedan, med en eliminering i första omgången och två semifinalframträdanden, insåg folk plötsligt att Djokovic var 34 år gammal vid de senaste OS i Tokyo för tre år sedan. Guldmedaljen syntes inte till någonstans, medan Roger Federers och Rafael Nadals positioner lyste starkare, båda hade redan vunnit olympiska guldmedaljer. Fanns det något hopp för Djokovic efter att ha förlorat mot Alcaraz i Wimbledonfinalen, lidit av en knäskada som krävde operation och spelat med ett bandagerat knä? Ja, men inte mycket. Men även under de svåraste omständigheterna förblev Nole Nole och uppvisade överlägset lugn jämfört med Alcaraz, den unge spelaren som spelade med stor entusiasm och tydligt visade sin vilja att vinna. Man trodde att om Alcaraz ökade tempot skulle Djokovic kollapsa. Men i den där fram-och-tillbaka-striden visade sig Alcaraz 33 otvingade misstag kostsamma. Djokovic, i den kampen, lade allt – sitt hjärta, sin själ, sin kropp och sin familj – i den. Med dessa värderingar tände segern allt. Äntligen fylldes den saknade pusselbiten i "Djokovic-zonen". All avund över hans brister skingrades. Efter tårarna och känslorna som fyllde Philippe Chatrier-planen på söndagseftermiddagen kan Djokovic nu le av tillfredsställelse.